Allergi i Praksis
06.11.2017
Inom missbruksvärlden är det få områden som är så dynamiska som doping.
Avseende de «tre stora» dopingmedlen är amfetamin nästan borta ur den svenska dopingbilden, anabola steroider är fortfarande de kvantitativt största preparaten medan bloddoping helt har ändrat karaktär - från att ha bestått av infusion av lagrat blod från idrottsutövaren har det ersatts av några få injektioner av det blodbildningsstimulerande peptidhormonet erythropoietin. Detta hormon gör dopingen enklare, billigare och svårare att upptäcka eftersom peptidhormoner oftast bara kan upptäckas någon eller några dagar efter tillförseln (till skillnad från anabola steroider som kan upptäckas i 6-12 månader efter en injektion).
Utöver de «tre stora» är kosttillskott (ofta innehållande efedrin eller andra förbjudna substanser) ett ständigt återkommande problem eftersom de kan utgöra regelbrott utan att idrottsutövaren har förstått det. Dessutom tillkommer också en mängd nya metoder och preparat. De flesta av dem är både ofarliga och med obetydlig dopingeffekt, men de tar mycket tid och kraft från anti-dopingarbetet. Under senaste året har exempelvis de norska skidåkarna som tar för mycket astmamediciner eller tar astmamediciner utan att ha astma ägnats orimligt stor uppmärksamhet. Astmamedicinerna ger möjligen en liten prestationsfördel i en spurtduell - påverkan av medicinerna tycks då snarare ligga på hjärt- och muskelsidan än på andningen - men den är marginell jämfört med vad man kan åstadkomma med de «tre stora». Utöver detta aktualiseras nya farmaka ständigt och tillskrivs oanade effekter, men får inte någon egentlig spridning eftersom de inte har någon prestationshöjande effekt eller en obetydlig effekt alternativt att de ger biverkningar som förtar effekten. Det under 2016 omtalade meldonium tillhör denna kategori och är sannolikt helt verkningslöst i praktiken.
Olika definitioner på doping
Ett betydande problem vid bekämpning av doping är att de definitioner som används är olika för olika intressenter. Den svenska antidopinglagstiftningen är i princip enbart inriktad på hormondoping, och kan endast ändras med långa intervall. Sverige deltog tidigt i utformandet av den konvention mot dopning inom idrotten som antogs av Europarådet 1989, och Sverige anslöt sig fullt ut till konventionen 1990. Riksdagen antog sedan en lag mot dopning i samhället, vilken trädde i kraft den 1 juli 1992. Det främsta motivet för lagstiftningen var dopningsmissbrukets risk för folkhälsan. I 1 § lagen (1991:1969) om förbud mot vissa dopningsmedel (dopningslagen) regleras förbud mot syntetiska anabola steroider, testosteron och dess derivat, tillväxthormon och kemiska substanser som ökar produktion och frigörelse av testosteron och dess derivat och av tillväxthormon. Lagen har en generisk definition av dessa dopningsmedel vilket innebär att även nya medel som omfattas av lagens definition är förbjudna. En skärpning av Dopinglagen trädde i kraft från och med 1 april 2011 och det är numera avseende hormonpreparaten förbjudet att införa till landet, överlåta, framställa, förvärva i överlåtelsesyfte, bjuda ut till försäljning, inneha eller bruka (annat än för medicinskt eller vetenskapligt ändamål).
Sverige var också aktivt i utformandet av den internationella konventionen mot dopning inom idrotten i UNESCO och ratificerade konventionen som första nation 2005. Det innebär att Sveriges regering har åtagit sig ansvaret för att arbeta mot dopning i Sverige.
En harmonisering av arbetet mot dopning inom idrotten kom till stånd först genom tillskapandet av Världsantidopningsbyrån (World Anti-Doping Agency, WADA) i oktober 1999. Det är formellt en stiftelse med säte i Schweiz. WADA «ägs» av världens regeringar och internationella idrottsförbund till lika delar, och pådrivande av anslutningen till koden har varit att bara länder och idrottsförbund som anslutit sig till WADA får vara med i Olympiska Spel och andra stortävlingar. Nu för tiden ger WADA ut en ny lista på förbjudna preparat och metoder en gång per år, efter att ha sänt den på remiss till alla signatärer. Ur svensk synvinkel finns det en hel del tveksamheter med listan, men de uppvägs med råge av att listan gäller i alla länder.
Skillnaderna mellan vad som är förbjudet enligt WADAs - och därmed Svenska Riksidrotts-förbundets - lista och förbuden enligt svensk lag är stora (TABELL 1 SE SIDAN 24).
Till detta kan läggas att den svenska allmänheten och massmedia oftast redovisar mycket moraliska värderingar av vad som skall räknas som doping: Smärtstillande och lugnande medel tycker man i allmänhet är suspekt och kanske borde förbjudas, medan insulin, cortison etc. absolut borde strykas från dopinglistan. Samtidigt ändras inställningen betydligt med tiden - astmamediciner fick förr grönt ljus men anses idag mycket tveksamt hos en majoritet. Det bör också understrykas att olika länders invånare har mycket olika inställning till vad som skall räknas som dopingpreparat och -metoder och i stor utsträckning till fenomenet doping i sig själv (vilket gör WADAs lista så välgörande).
Testosteron
Från statsdopningens tid i DDR - där vi fått tillgång till preparat, doser och idrottsprestationer genom STASIs efterlämnade dokument - vet vi att anabola steroider ledde till överlägsna prestationer i friidrott, simning, kraftsporter och till någon del i lagidrotter. Spjutkastare kastade 5-10 meter längre, längdhoppare hoppade en halv meter längre, löparna blev upp till 10 procent snabbare etc. Alla idrotter där styrkan var avgörande fick bättre resultat,
Gå til medietUtöver de «tre stora» är kosttillskott (ofta innehållande efedrin eller andra förbjudna substanser) ett ständigt återkommande problem eftersom de kan utgöra regelbrott utan att idrottsutövaren har förstått det. Dessutom tillkommer också en mängd nya metoder och preparat. De flesta av dem är både ofarliga och med obetydlig dopingeffekt, men de tar mycket tid och kraft från anti-dopingarbetet. Under senaste året har exempelvis de norska skidåkarna som tar för mycket astmamediciner eller tar astmamediciner utan att ha astma ägnats orimligt stor uppmärksamhet. Astmamedicinerna ger möjligen en liten prestationsfördel i en spurtduell - påverkan av medicinerna tycks då snarare ligga på hjärt- och muskelsidan än på andningen - men den är marginell jämfört med vad man kan åstadkomma med de «tre stora». Utöver detta aktualiseras nya farmaka ständigt och tillskrivs oanade effekter, men får inte någon egentlig spridning eftersom de inte har någon prestationshöjande effekt eller en obetydlig effekt alternativt att de ger biverkningar som förtar effekten. Det under 2016 omtalade meldonium tillhör denna kategori och är sannolikt helt verkningslöst i praktiken.
Olika definitioner på doping
Ett betydande problem vid bekämpning av doping är att de definitioner som används är olika för olika intressenter. Den svenska antidopinglagstiftningen är i princip enbart inriktad på hormondoping, och kan endast ändras med långa intervall. Sverige deltog tidigt i utformandet av den konvention mot dopning inom idrotten som antogs av Europarådet 1989, och Sverige anslöt sig fullt ut till konventionen 1990. Riksdagen antog sedan en lag mot dopning i samhället, vilken trädde i kraft den 1 juli 1992. Det främsta motivet för lagstiftningen var dopningsmissbrukets risk för folkhälsan. I 1 § lagen (1991:1969) om förbud mot vissa dopningsmedel (dopningslagen) regleras förbud mot syntetiska anabola steroider, testosteron och dess derivat, tillväxthormon och kemiska substanser som ökar produktion och frigörelse av testosteron och dess derivat och av tillväxthormon. Lagen har en generisk definition av dessa dopningsmedel vilket innebär att även nya medel som omfattas av lagens definition är förbjudna. En skärpning av Dopinglagen trädde i kraft från och med 1 april 2011 och det är numera avseende hormonpreparaten förbjudet att införa till landet, överlåta, framställa, förvärva i överlåtelsesyfte, bjuda ut till försäljning, inneha eller bruka (annat än för medicinskt eller vetenskapligt ändamål).
Sverige var också aktivt i utformandet av den internationella konventionen mot dopning inom idrotten i UNESCO och ratificerade konventionen som första nation 2005. Det innebär att Sveriges regering har åtagit sig ansvaret för att arbeta mot dopning i Sverige.
En harmonisering av arbetet mot dopning inom idrotten kom till stånd först genom tillskapandet av Världsantidopningsbyrån (World Anti-Doping Agency, WADA) i oktober 1999. Det är formellt en stiftelse med säte i Schweiz. WADA «ägs» av världens regeringar och internationella idrottsförbund till lika delar, och pådrivande av anslutningen till koden har varit att bara länder och idrottsförbund som anslutit sig till WADA får vara med i Olympiska Spel och andra stortävlingar. Nu för tiden ger WADA ut en ny lista på förbjudna preparat och metoder en gång per år, efter att ha sänt den på remiss till alla signatärer. Ur svensk synvinkel finns det en hel del tveksamheter med listan, men de uppvägs med råge av att listan gäller i alla länder.
Skillnaderna mellan vad som är förbjudet enligt WADAs - och därmed Svenska Riksidrotts-förbundets - lista och förbuden enligt svensk lag är stora (TABELL 1 SE SIDAN 24).
Till detta kan läggas att den svenska allmänheten och massmedia oftast redovisar mycket moraliska värderingar av vad som skall räknas som doping: Smärtstillande och lugnande medel tycker man i allmänhet är suspekt och kanske borde förbjudas, medan insulin, cortison etc. absolut borde strykas från dopinglistan. Samtidigt ändras inställningen betydligt med tiden - astmamediciner fick förr grönt ljus men anses idag mycket tveksamt hos en majoritet. Det bör också understrykas att olika länders invånare har mycket olika inställning till vad som skall räknas som dopingpreparat och -metoder och i stor utsträckning till fenomenet doping i sig själv (vilket gör WADAs lista så välgörande).
Testosteron
Från statsdopningens tid i DDR - där vi fått tillgång till preparat, doser och idrottsprestationer genom STASIs efterlämnade dokument - vet vi att anabola steroider ledde till överlägsna prestationer i friidrott, simning, kraftsporter och till någon del i lagidrotter. Spjutkastare kastade 5-10 meter längre, längdhoppare hoppade en halv meter längre, löparna blev upp till 10 procent snabbare etc. Alla idrotter där styrkan var avgörande fick bättre resultat,
