Allergi i Praksis
05.11.2018
Astma är en obstruktiv lungsjukdom som karakteriseras av att luftvägsobstruktionen varierar över tid.
Detta innebär att personer med astma under långa perioder kan vara helt fria från symtom och luftvägsobstruktion medan andra perioder präglas av andnöd och andra astmasymtom åtföljda av mer eller mindre grav luftvägsobstruktion. Vid astmadiagnostik är det således centralt att man visar att det föreligger en varierande luftvägsobstruktion. Anamnestiskt fastställs detta genom att patienten uppger symtom som kommer och går och som ofta utlöses av viss typ av exponering, till exempel ansträngning, kyla, luftvägsinfektioner och/eller exponering för luftburna irritanter och allergen för den som har allergi och astma.
Påvisande av luftvägsobstruktion
Varierande luftvägsobstruktion kan påvisas i princip på tre olika sätt (FIGUR 1): 1. Genom att påvisa bronkdilatation efter inhalation av luftrörsvidgande läkemedel, ett så kallat reversibilitetstest.
2. Genom att patienten själv mäter och antecknar lungfunktion, oftast PEF en eller flera gånger per dygn, för att avslöja om graden av luftvägsobstruktion varierar. 3. Genom att stimulera luftvägarna med ett luftvägssammandragande stimulus, till exempel metakolin för att undersöka hur benägna luftvägarna är att dra sig samman.
Reversibilitetstestet är negativt hos astmatiker om den undersökte befinner sig i symtomfritt intervall utan att ha luftvägsobstruktion före inhalation av luftrörsvidgande läkemedel vid undersökningstillfället. Varierande luftvägsobstruktion med hjälp av upprepade dagliga PEF-mätningar observeras inte hos astmapatienter som har god astmakontroll. Om astman är väl inställd utfaller således PEF-variabilitetstestet negativt. Bronkiell hyperreaktivitet brukar dock vara ett fynd som även kan påvisas även om den undersökte är i ett symtomfritt intervall med god astmakontroll.
Bronkiell reaktivitet
Den bronkiella reaktiviteten speglar luftvägarnas benägenhet att reagera med sammandragning på ett givet stimulus. Dessa stimuli kan vara direkta eller indirekta (1, 2). Med direkta stimuli menas substanser som direkt påverkar den glatta bronkialmuskulaturen att kontraheras. Exempel på direkta stimuli är metakolin, histamin och vissa andra inflammatoriska mediatorer. Det mest använda direkta stimulus vid bronkialprovokationer är metakolin.
Exempel på indirekta stimuli är fysisk ansträngning, hyperventilation, inhalation av hyperton koksaltlösning och inhalation av mannitol. Dessa stimuli verkar genom att aktivera inflammatoriska och eventuellt neurologiska processer i luftvägarna vilket leder till luftvägsobstruktion. En viktig mekanism bakom effekten av flera av dessa indirekta stimuli torde vara att givet stimulus innebär en uttorkning av slemhinnan och en osmotisk påverkan på luftvägsslemhinnans periciliära vätskeskikt vilket aktiverar inflammatoriska mekanismer.
Bronkiell reaktivitet testas genom att luftvägarna provoceras med ett av ovan nämnda stimuli varefter grad av luftvägssammandragning mäts.
Genom att mäta lungfunktionen, oftast i form av FEV1, före och efter provokationen fastställs graden av lungfunktionssänkning. Vid bronkiell hyperreaktivitet reagerar luftvägarna kraftigare och vid lägre grad av stimulering än hos dem som har normal bronkreaktivitet.
Bronkiell hyperreaktivitet kan inte bedömas baserat på symtom som uppkommer i samband med provokationen utan måste definieras operationellt genom fysiologisk bedömning, till exempel bestämning av FEV1. Det är inte alltid så god överensstämmelse med luftvägssammandragning vid ett provokationstest och symtom, till exempel hosta, slembildning och dyspné, som uppkommer i samband med testet. Det föreligger inte heller en god korrelation mellan positiva svar på direkta och indirekt stimuli. Reaktionen på indirekta stimuli torde vara mer relaterad till pågående luftvägsinflammation medan reaktion på direkta stimuli mer speglar funktion i glatt muskulatur och luftvägarnas förmåga att motstå en viss muskelkontraktion (som i viss mån kan vara relaterad till pågående inflammation). Reaktion mot direkta stimuli är även relaterad till grad av slemhinnesvullnad vilket kan vara en följd av pågående luftvägsinflammation. Bronkiell reaktivitet vid test med direkta stimuli har hög sensitivitet men inte så hög specificitet vid astmadiagnostik. Innebörden av detta är att de flesta astmatiker uppvisar bronkiell hyperreaktivitet mot ett direkt stimulus som metakolin men att även många friska individer har ett positivt test. Vid provokation med indirekta stimuli är förhållandet det motsatta, testerna har låg s
Gå til medietPåvisande av luftvägsobstruktion
Varierande luftvägsobstruktion kan påvisas i princip på tre olika sätt (FIGUR 1): 1. Genom att påvisa bronkdilatation efter inhalation av luftrörsvidgande läkemedel, ett så kallat reversibilitetstest.
2. Genom att patienten själv mäter och antecknar lungfunktion, oftast PEF en eller flera gånger per dygn, för att avslöja om graden av luftvägsobstruktion varierar. 3. Genom att stimulera luftvägarna med ett luftvägssammandragande stimulus, till exempel metakolin för att undersöka hur benägna luftvägarna är att dra sig samman.
Reversibilitetstestet är negativt hos astmatiker om den undersökte befinner sig i symtomfritt intervall utan att ha luftvägsobstruktion före inhalation av luftrörsvidgande läkemedel vid undersökningstillfället. Varierande luftvägsobstruktion med hjälp av upprepade dagliga PEF-mätningar observeras inte hos astmapatienter som har god astmakontroll. Om astman är väl inställd utfaller således PEF-variabilitetstestet negativt. Bronkiell hyperreaktivitet brukar dock vara ett fynd som även kan påvisas även om den undersökte är i ett symtomfritt intervall med god astmakontroll.
Bronkiell reaktivitet
Den bronkiella reaktiviteten speglar luftvägarnas benägenhet att reagera med sammandragning på ett givet stimulus. Dessa stimuli kan vara direkta eller indirekta (1, 2). Med direkta stimuli menas substanser som direkt påverkar den glatta bronkialmuskulaturen att kontraheras. Exempel på direkta stimuli är metakolin, histamin och vissa andra inflammatoriska mediatorer. Det mest använda direkta stimulus vid bronkialprovokationer är metakolin.
Exempel på indirekta stimuli är fysisk ansträngning, hyperventilation, inhalation av hyperton koksaltlösning och inhalation av mannitol. Dessa stimuli verkar genom att aktivera inflammatoriska och eventuellt neurologiska processer i luftvägarna vilket leder till luftvägsobstruktion. En viktig mekanism bakom effekten av flera av dessa indirekta stimuli torde vara att givet stimulus innebär en uttorkning av slemhinnan och en osmotisk påverkan på luftvägsslemhinnans periciliära vätskeskikt vilket aktiverar inflammatoriska mekanismer.
Bronkiell reaktivitet testas genom att luftvägarna provoceras med ett av ovan nämnda stimuli varefter grad av luftvägssammandragning mäts.
Genom att mäta lungfunktionen, oftast i form av FEV1, före och efter provokationen fastställs graden av lungfunktionssänkning. Vid bronkiell hyperreaktivitet reagerar luftvägarna kraftigare och vid lägre grad av stimulering än hos dem som har normal bronkreaktivitet.
Bronkiell hyperreaktivitet kan inte bedömas baserat på symtom som uppkommer i samband med provokationen utan måste definieras operationellt genom fysiologisk bedömning, till exempel bestämning av FEV1. Det är inte alltid så god överensstämmelse med luftvägssammandragning vid ett provokationstest och symtom, till exempel hosta, slembildning och dyspné, som uppkommer i samband med testet. Det föreligger inte heller en god korrelation mellan positiva svar på direkta och indirekt stimuli. Reaktionen på indirekta stimuli torde vara mer relaterad till pågående luftvägsinflammation medan reaktion på direkta stimuli mer speglar funktion i glatt muskulatur och luftvägarnas förmåga att motstå en viss muskelkontraktion (som i viss mån kan vara relaterad till pågående inflammation). Reaktion mot direkta stimuli är även relaterad till grad av slemhinnesvullnad vilket kan vara en följd av pågående luftvägsinflammation. Bronkiell reaktivitet vid test med direkta stimuli har hög sensitivitet men inte så hög specificitet vid astmadiagnostik. Innebörden av detta är att de flesta astmatiker uppvisar bronkiell hyperreaktivitet mot ett direkt stimulus som metakolin men att även många friska individer har ett positivt test. Vid provokation med indirekta stimuli är förhållandet det motsatta, testerna har låg s