Allergi i Praksis
13.03.2018
Att diagnosticera födoämnesöverkänslighet är en utmaning.
Det krävs inte bara kunskap om vilka typer av födoämnesöverkänslighet som är vanliga vid olika åldrar och de tillgängliga testmetodernas styrkor och svagheter, det krävs också kunskap och resurser att hantera all den rädsla och misstro mot olika livsmedel som finns i dagens västerländska samhälle.
Hur definieras födoämnesöverkänslighet?
En bidragande orsak till svårigheterna att få en bra överblick och att utarbeta gemensamma strategier för diagnostik har varit den begreppsförvirring som rått - och ännu råder - inom ämnet födoämnesöverkänslighet. Som ett led i att komma till rätta med begreppsförvirringen utarbetade World Allergy Organisation (WAO) i början av 2000-talet ett förslag till gemensam terminologi (1). I den föreslagna terminologin definieras
födoämnesöverkänslighet som en specifik känslighet hos en individ som leder till att hen reagerar negativt på ett livsmedel som andra tål.
Födoämnesöverkänslighet kan i sin tur delas in i reaktioner som utgår från vårt immunsystem (=allergier) och i reaktioner som inte har immunologiska orsaker (=intoleranser) (1, 2). Allergier kan i sin tur delas in i reaktioner som förmedlas via Immunoglobulin E (IgE)-antikroppar och reaktioner som förmedlas via andra immunologiska mekanismer, så kallade icke-IgE-förmedlade allergier. Även intoleranser kan delas in i olika typer beroende på den utlösande mekanismen. Den vanligaste typen av intolerans är den enzymatiska, som orsakas av en brist eller nedsatt funktion i ett enzym som är nödvändigt för nedbrytning och/eller upptag av en födoämneskomponent (2).
Förekomst av födoämnesöverkänslighet
I flera nyliga svenska studier har förekomsten av rapporterad födoämnesöverkänslighet bland barn, ungdomar och vuxna legat på nivåer kring 20-25 % (3-5). Vi vet från tidigare studier om födoämnesallergi att det finns en stor diskrepans mellan rapporterad och påvisbar allergi (6, 7). I en meta-analys av studier som undersökt förekomst av allergi mot 8 vanliga födoämnen varierade den rapporterade allergiförekomsten mellan 3-33 %, medan förekomsten av påvisbar allergi varierade mellan 1-11 % (6). Det saknas idag populationsbaserade studier, där man undersökt förekomst av olika typer av födoämnesöverkänslighet, men mycket talar för att diskrepansen mellan rapporterad och påvisbar födoämnesöverkänslighet är ännu större än den diskrepans som ses i studier som enbart inkluderar födoämnesallergier (8, 9).
I en stor europeisk studie rapporterade 17.9 % av barn och vuxna att de någon gång hade haft en födoämnesallergi (10). I samma studie hade 5.6 % en provokationspåvisad allergi och påvisbara födoämnesallergier var vanligast hos de allra yngsta barnen (7). Detta stämmer med den höga grad av toleransutveckling som ses vid allergier mot livsmedel som ägg och mjölk (11-13). Mellan 3-5 % av barn i västvärlden drabbas av mjölkallergi, varav hälften av en icke-IgE förmedlad allergi. Mer än 50 % av barn med mjölkallergi utvecklar tolerans före 2 års ålder och mer än 85 % har vuxit ifrån sin mjölkallergi innan skolstart (11, 12, 14).
Den genotyp som under uppväxten orsakar nedreglering av förmågan att bryta ned laktos är vanligt förekommande i stora delar av världen. I nordvästra Europa har dock en stor andel av befolkningen den genotyp som kodar för en bibehållen förmåga att bryta ned laktos i vuxen ålder (15). Det finns få studier som undersökt förekomst av laktosintolerans. I en svensk studie fann man att andelen skolbarn med den laktasnedreglerande genotypen under en 10-årsperiod ökade från 8-14 % (16). Överrapportering av laktosintolerans är vanligt, även i länder där den laktasnedreglerande genen är vanlig (9, 15). Studier har också visat att 30-40 % av personer som har den laktasnedreglerande genen aldrig utvecklar symtom samt att symtom på laktosintolerans mycket sällan debuterar innan skolåldern (9, 15).
Att diagnosticera födoämnesöverkänslighet
Diagnostik av födoämnesöverkänslighet har som huvudsakligt syfte att hitta de personer som har en svår allergi eller en celiaki, där kostelimination är direkt nödvändig för personens liv och hälsa. Med en noggrann diagnostik kan man även utesluta en misstänkt födoämnesöverkänslighet och/eller friskförklara personer med tidigare födoämnesallergi som utvecklat tolerans och på så sätt minska onödiga inskränkningar i kost och sociala aktiviteter.
Sjukhistoria
Grunden i all födoämnesdiagnostik är en noggrann sjukhistoria, som förutom symtombeskrivning, läkemedel och andra sjukdomar även bör innefatta en genomgång av personens kost. Även om sjukhistoria sällan kan användas som ensamt diagnostiskt verktyg, så kan en bra anamnes ofta begränsa de möjliga orsakerna till de misstänkt födoämnesutlösta symtomen. Det finns flödesscheman för anamnes vid födoämnesöverkänslighetsdiagnostik som kan vara till hjälp för att skilja ut olika typer av födoämnesöverkänslighet och för att skilja pollenorsakade korsallergier från «äkta» födoämnesallergi. Problemen med det enda standardiserade flödesschema som idag finns publicerat är att det är så omfattande att det blir svåröverskådligt och att det hittills enbart finns tillgängligt på engelska (17).
IgE-analyser
De idag mest använda testerna vid allergidiagnostik är metoder att mäta specifika IgE-antikroppar i serum samt pricktest, som mäter reaktionen hos IgE-klädda mastceller i underhuden när de exponeras för ett specifikt allergen via en penetrerad hudbarriär. I populationsbaserade studier har man sett ett samband mellan nivån av specifik IgE-sensibilisering och förekomst av symtom (18). På grund av korsreaktioner, varierande allergena egenskaper hos olika födoämnen samt avsaknad av
Gå til medietHur definieras födoämnesöverkänslighet?
En bidragande orsak till svårigheterna att få en bra överblick och att utarbeta gemensamma strategier för diagnostik har varit den begreppsförvirring som rått - och ännu råder - inom ämnet födoämnesöverkänslighet. Som ett led i att komma till rätta med begreppsförvirringen utarbetade World Allergy Organisation (WAO) i början av 2000-talet ett förslag till gemensam terminologi (1). I den föreslagna terminologin definieras
födoämnesöverkänslighet som en specifik känslighet hos en individ som leder till att hen reagerar negativt på ett livsmedel som andra tål.
Födoämnesöverkänslighet kan i sin tur delas in i reaktioner som utgår från vårt immunsystem (=allergier) och i reaktioner som inte har immunologiska orsaker (=intoleranser) (1, 2). Allergier kan i sin tur delas in i reaktioner som förmedlas via Immunoglobulin E (IgE)-antikroppar och reaktioner som förmedlas via andra immunologiska mekanismer, så kallade icke-IgE-förmedlade allergier. Även intoleranser kan delas in i olika typer beroende på den utlösande mekanismen. Den vanligaste typen av intolerans är den enzymatiska, som orsakas av en brist eller nedsatt funktion i ett enzym som är nödvändigt för nedbrytning och/eller upptag av en födoämneskomponent (2).
Förekomst av födoämnesöverkänslighet
I flera nyliga svenska studier har förekomsten av rapporterad födoämnesöverkänslighet bland barn, ungdomar och vuxna legat på nivåer kring 20-25 % (3-5). Vi vet från tidigare studier om födoämnesallergi att det finns en stor diskrepans mellan rapporterad och påvisbar allergi (6, 7). I en meta-analys av studier som undersökt förekomst av allergi mot 8 vanliga födoämnen varierade den rapporterade allergiförekomsten mellan 3-33 %, medan förekomsten av påvisbar allergi varierade mellan 1-11 % (6). Det saknas idag populationsbaserade studier, där man undersökt förekomst av olika typer av födoämnesöverkänslighet, men mycket talar för att diskrepansen mellan rapporterad och påvisbar födoämnesöverkänslighet är ännu större än den diskrepans som ses i studier som enbart inkluderar födoämnesallergier (8, 9).
I en stor europeisk studie rapporterade 17.9 % av barn och vuxna att de någon gång hade haft en födoämnesallergi (10). I samma studie hade 5.6 % en provokationspåvisad allergi och påvisbara födoämnesallergier var vanligast hos de allra yngsta barnen (7). Detta stämmer med den höga grad av toleransutveckling som ses vid allergier mot livsmedel som ägg och mjölk (11-13). Mellan 3-5 % av barn i västvärlden drabbas av mjölkallergi, varav hälften av en icke-IgE förmedlad allergi. Mer än 50 % av barn med mjölkallergi utvecklar tolerans före 2 års ålder och mer än 85 % har vuxit ifrån sin mjölkallergi innan skolstart (11, 12, 14).
Den genotyp som under uppväxten orsakar nedreglering av förmågan att bryta ned laktos är vanligt förekommande i stora delar av världen. I nordvästra Europa har dock en stor andel av befolkningen den genotyp som kodar för en bibehållen förmåga att bryta ned laktos i vuxen ålder (15). Det finns få studier som undersökt förekomst av laktosintolerans. I en svensk studie fann man att andelen skolbarn med den laktasnedreglerande genotypen under en 10-årsperiod ökade från 8-14 % (16). Överrapportering av laktosintolerans är vanligt, även i länder där den laktasnedreglerande genen är vanlig (9, 15). Studier har också visat att 30-40 % av personer som har den laktasnedreglerande genen aldrig utvecklar symtom samt att symtom på laktosintolerans mycket sällan debuterar innan skolåldern (9, 15).
Att diagnosticera födoämnesöverkänslighet
Diagnostik av födoämnesöverkänslighet har som huvudsakligt syfte att hitta de personer som har en svår allergi eller en celiaki, där kostelimination är direkt nödvändig för personens liv och hälsa. Med en noggrann diagnostik kan man även utesluta en misstänkt födoämnesöverkänslighet och/eller friskförklara personer med tidigare födoämnesallergi som utvecklat tolerans och på så sätt minska onödiga inskränkningar i kost och sociala aktiviteter.
Sjukhistoria
Grunden i all födoämnesdiagnostik är en noggrann sjukhistoria, som förutom symtombeskrivning, läkemedel och andra sjukdomar även bör innefatta en genomgång av personens kost. Även om sjukhistoria sällan kan användas som ensamt diagnostiskt verktyg, så kan en bra anamnes ofta begränsa de möjliga orsakerna till de misstänkt födoämnesutlösta symtomen. Det finns flödesscheman för anamnes vid födoämnesöverkänslighetsdiagnostik som kan vara till hjälp för att skilja ut olika typer av födoämnesöverkänslighet och för att skilja pollenorsakade korsallergier från «äkta» födoämnesallergi. Problemen med det enda standardiserade flödesschema som idag finns publicerat är att det är så omfattande att det blir svåröverskådligt och att det hittills enbart finns tillgängligt på engelska (17).
IgE-analyser
De idag mest använda testerna vid allergidiagnostik är metoder att mäta specifika IgE-antikroppar i serum samt pricktest, som mäter reaktionen hos IgE-klädda mastceller i underhuden när de exponeras för ett specifikt allergen via en penetrerad hudbarriär. I populationsbaserade studier har man sett ett samband mellan nivån av specifik IgE-sensibilisering och förekomst av symtom (18). På grund av korsreaktioner, varierande allergena egenskaper hos olika födoämnen samt avsaknad av
